och hans skratt
Han snodde min näsa imorse. Kiknade av skratt, och jag fick inte tillbaka den förrän jag pussat honom en miljard gånger.
inatt.
Han hade fått ytterligare en säng, så vi hade nu varsin. Efteråt upptäckte vi båda två att avståndet som bildades inte va till vår fördel, och vi kröp så nära varandra det bara gick. Hans hand letade sig över hela min kropp. Ner för mina axlar och slutade i min hand. Det kändes enda in i benet hur mycket känslor den där handen innehöll.
Och samtidigt som hans hand berättade för mig hur svårt det kommer bli att säga hejdå, rann tre små tårar längst min kind i mörkret. Tårar som saltvattenspärlor. Pärlor fyllda av sorg och insikt. Insikt om hur saknaden kommer att bli överväldigande stor.
En vecka kvar
Sedan i söndags har jag känt mig tom. Igårkväll smsade han och jag kände ingenting. Ikväll ska vi ses och det känns fint, men inte överväldigande. Jag tror det är bra. Hoppas nästan att det inte ändras.
jaha.
Det är mindre än två veckor kvar nu. 13 dagar. Blundar och njuter mest hela tiden. Tar in och försöker bevara stunderna i minnet. Havet. Gamla stan. Blomdoften. När vi inte kan sluta pussas. Hans röst i telefonen. Smaken av tzatziki på tungan. Anstränger mig för att komna ihåg samtidigt som jag borde glömma.
kan vi inte bara ha det så här för alltid?
snälla?
måndag
Jag och iben tog en taxi tillsammans till gamla stan inatt efter några timmar med öl och fina kollegor. Hon sov med Sam, vi umgicks alla fyra hela morgonen och jag och daan gick hand i hand in mot stan.
När vi lämnat grabbarna vid deras båt säger iben "Bella, man ser verkligen i hans ögon, hur han tittar på dig, hur mycket han tycker om dig".
Det visste jag redan. Hans ögon säger alltid mer än hans mun någonsin gjort. Men det blir så mycket svårare när alla andra också ser det.
Att det borde vara vi.
måndag i Grekland.
han ringde för han hade slut på sms-pengar i mobilen. sa att han precis bäddat rent och att han saknade mig i sin lilla säng i gamla stan.
jag skulle ut och vi bestämde att jag skulle höra av mig lite senare. visste varken tid eller plats.
en timme senare ringer han igen, säger att han kan vänta uppe, om det inte blir allt för sent.
på bigbrother igår var det nästan bara mina kollegor. och det var fruktansvärt kul! alla dansade och ölen flödade.
det blev ganska sent, men jag ringde ändå.
han svarar efter en halv signal och 10 minuter senare möter han mig i dörren, endast iklädd ett lakan och med sömn i ögonen.
och inte en enda gång tänkte jag på att Vi snart är slut.
september.
att det fortfarande finns gator jag inte gått och husfasader jag inte sett i den här stan är bland det bästa jag vet.
att gå långsamt långsamt från nya stan, genom hamnen i solen och in i gamla stans lummighet.
det är en del sorg över det också, att jag inte hinner gå alla gator och se alla husfasader innan jag måste lämna mitt hjärtas ö. men så länge jag andas in rhodos och ser solen gå ner över turkiet varje kväll, så vet jag att jag är lyckligast.
att jag sen får somna bredvid honom i den lilla lägenheten i gamla stan, gör bara livet ännu lite bättre.
and he brought milkshake
September, 1
Första september och helt säkert höst i Sverige. Jag ligger inne med feber och halsfluss från helvetet och är inne på min femtielfte film.
September är min favoritmånad här på Rhodos.
Mindre gäster. Mindre jobb. Svalare kvällar och biografen öppnar för hösten.
Ska bara bli frisk snart. Sen ska jag njuta.
