Nu för tiden.
Vi vaknar alltid så himla tidigt. Av ljuset. Lika okomplicerat som du och jag. Inte ens mörkläggningsgardinerna råder bot på det. Oss.
april.
Livet går ju vidare. Det är en sak man verkligen lärt sig av det, vid de här laget. Och förmodligen var jag mer ledsen än vad som egentligen var nödvändigt då, för två månader sedan.
Jag tror att jag tvingade mig själv att vara heartbroken för att jag visste att han var. Ville inte vara den som tog hans hjärta och tryckte ihop den till en boll och kastade iväg det, om inte han gjorde samma med mitt.
Men jag var inte heartbroken. Jag var säker. Säker och lite pirrig.
Även om livet alltid går vidare, är det viktigt att få stanna i nuet ibland. Och även om det känns konstigt att skriva, eftersom att jag fått uppleva så mycket fantastiskt hitintills i det, så känns det som att livet blev snäppet bättre och roligare och vildare att leva i just precis då. När jag lät mig själv gå.
Livet va.
