Den känslan.
När man kommit hem genomblöt och kall av stormen, lagt sig i hans säng och han kryper in under duntäcket och lägger sig så nära det bara går med sin alltid så varma kropp, och pussar en i nacken.
Och det första han säger när han lägger sig bredvid mig är "det är inte ens lönt att kämpa emot längre".
Han låg i sin säng och jag i min.
- ge mig två anledningar till varför du inte skulle komma hit, skrev jag.
- jag kommer inte ens på en, svarade han.
En halvtimme senare låg vi tätt intill i samma säng.
You could be my favourite taste on my tongue
Vi somnar med alla fingrar sammanflätade.
Som för att ta igen för alla nätter våra händer tvingats va ifrån varandra.
Jag sover alltid med två täcken. Men vi använder bara ett.
Och jag är så jäkla nervös.
Vi ska ses på lördag.
Jag vet inte vad han gör med mig
Men det känns som en kolsyrekick i mina blodådror när hans namn dyker upp på min skärm.
.
Och jag undrar vad jag får i födelsedagspresent
Jag har övertaget nu. Fast det är nog inget jag njuter av så värst, men det är trevligt att känna sig saknad.
Två veckor känns som en evighet.
Och ändå finns ju chansen att jag faktiskt bara gillar honom för att han inte är så självklart min längre.
.
Hoppas han aldrig gör det.
Jag vet att jag inte behöver läsa mellan dom jävla raderna med dig, skrev jag.
Och ändå gör du det, svarade han.
Inte så bortskämd med ärliga killar, blev mitt svar.
Och så är det ju. Jag blir nojig av ingenting och jag vet att det är helt i onödan. Ändå kan jag inte låta bli.
Det är helt sjukt att han inte tröttnar på mig.
Typiskt
Han hade mig i lördags. Jag var helt och fullt bara hans. Och han va min ett tag. Som att vi va ihop på dansgolvet.
Så självklart, för honom.
För en vecka sen hade det inte gått en dag utan att vi hördes, förutom den lilla veckan i september när jag sa att jag inte ville ses mer.
Jag tänkte ändå på honom varje dag då. Tills han hörde av sig efter en vecka.
Och han har alltid varit min.
Han har mig fortfarande.
Och han vet det nu.
