Vi
Det var onsdag och kvällen innan morgonen då han skulle ta flyget hem till Holland. Jag jobbade till åtta och han ringde fem minuter över. Sa att han skulle vara med sina kompisar och äta middag och sedan förmodligen ta en sista sväng i gamla stan på de vanliga barerna. Jag sa okej och blev ledsen fast tyst så att han inte skulle märka och han sa att han skulle ringa senare och så la vi på.
Minns att jag tänkte att det nog var sista gången jag hört hans röst, någonsin. Och blev förbluffad över hur ont det gjorde i hjärtat att inse det.
En halvtimme senare ringer han igen och säger att han ställt in middagen med sina vänner.
Fem minuter senare ligger vi i samma säng och han pussar mig på pannan och berättar hur mycket han kommer sakna mig.
Dagen efter försvann han från ön och smärtan i hjärtat svämmade över så väldigt att jag inte gjorde annat än låg i min säng och skrev långa långa texter om han som kom in i mitt liv, fick mig att falla likt aldrig förut och nio dagar senare försvinner lika fort igen.
Nu, 74 dagar senare, har det gått 23 minuter sedan vi hördes senast. Och vem vet, kanske att sommaren blir vår ändå.
