isabellas

Och så ringer han mig efter exakt en veckas mer sporadiska meddelanden. Och exakt två veckor sedan han kysste bort saltvattnet från min kropp.
Han säger "aaahhhh missed your voice so much. Just talk. Say something".
Och så frågar han när jag kommer. Säger att han ska komma på en plan.
Och det enda jag kan tänka är att jag vill ha hans röst i mitt öra mycket längre än två minuter till.

På klipphällar, i hamnar, på äventyr.
Men inte en enda gång kändes det i närheten av vad jag kände när jag var med Theo på klipphällar, i hamnar, på äventyr.

Jag kommer aldrig bli kär i dig igen. Hoppas inte du blir det i mig.

Theo fick mig att inse hur mycket det är som fattas mellan dig och mig. Hur jag vill att du ska se på mig. Hur jag vill höra att jag är vacker. Hur jag vill att du ska säga att du är den lyckligaste i världen som får spendera en dag med mig.
Han sa det efter att ha känt mig i fyra dagar. Att jag var hans favoritperson just i detta nu.

Du har känt mig i mer än ett år.
Det är verkligen inte meningen att det ska bli vi. Vi hade vetat det vid det här laget.
Jag hade varit fin favoritperson då.

När vi satt i hamnen, två centimeter från ett hav fullt av havssköldpaddor. Och jag hade saltvattenshår men var finklädd och han hade nystruken skjorta och glittrande gröna ögon.
Och vi åt lamm och solmogna tomater och tzatziki. Och han tittade på mig flera gånger över vinglasen och sa "i cant believe how beautiful you are" och "you seriously look so good i just have to take a photo". Och så tog han detta:

Varenda eviga sekund med honom var som en dröm. Som en sommardröm som man bara vill stoppa ner i en burk och öppna och dofta på mitt i vintern. Allt vi gjorde var som en klyscha. En sån som alla människor önskar och drömmer om att få uppleva. Vi levde den. Mitt i den och vi uppskattade varenda jävla sekund av det.

Han hämtade upp mig vid tio och tog mig till Anthony quinn Bay. Vi snorklade så länge så vi glömde tiden. Kysstes på klippor och fick skrapsår mitt i lyckan.
Åkte vidare med vinden i saltvattenshåret mot ny strand. Nya ställen att kyssas på.
Klippor, nyckelben, under vattnet och på min solvarma mage.

Kom hem, och Johanna var sovandes. Skrev till Theo och blev hämtad en halvtimme senare. Han i skjorta nu, och jag i ny röd klänning och bruna ben.
"How lucky am i", sa han när han när han såg mig.

Promenerade i gamla stan. Hand i hand, som om vi varit vi för alltid och inte bara i tre dagar. Åt middag under ett upplyst träd med vin i glasen och hans ögon i mina.