- Jag skiter i Bangkok. Jag kommer hem på lördag!
Han plockar pluspoäng efter pluspoäng.
Om mindre än en vecka är vi i samma rum och samma säng och soffa. Lördag söndag måndag utan stopp.
Varannan mening handlar om hur mycket vi längtar.
Det största och viktigaste jag gjort hitintills i livet.
Idag köpte jag en lägenhet. Det är helt sjukt. HELT själv. Snacka om mäktigt!
Tisdag i vårt liv.
Ska vi fortfarande ta snacket när jag kommer hem? Frågar han en eftermiddag.
Det trodde jag var självklart att vi skulle, men tydligen har mitt lilla "vi-ska-inte-prata-på-en-vecka-jag-behöver-tänka"-utspel satt större spår i honom än i mig.
Jag undrar bara för jag vill det fortfarande, fortsätter han.
Och så kommer jag på åter igen, att de här handlar inte bara om mina känslor och vad jag är redo för. Det handlar om hans också, och vad han känner när han ser mig.
Jag skrev förlåt för att jag är knäpp och hetsig.
Jag vet att han tycker om mig ändå. Frågan är bara om det är tillräckligt mycket.
Tycker han kan komma hem nu.
För jag vill veta.
Du är en sån tjej man blir kär i, sa han tio minuter in på vår första dejt.
Och sen blev han det.
Och det som skrämmer mig mest är att han har rätt.
- jag backar alltid tre steg när någon kommer för nära, skriver jag.
- när går du framåt då? svarar han direkt.
- nästan aldrig.
- för att du inte vågar förlora? frågar han då.
- jag vågar inte falla. tappa kontrollen. som man måste göra.
- jag tror inte på dig för 5 öre.
Säg till om jag kommer för nära.
Jag skrev att han ser mig som jag beskrev i förra inlägget. Och han svarar att det är precis så det är.
Det är så sjukt att du skriver det, säger han, men det är precis så det är.
Vågar inte ens fråga vad du ser när du tittar på mig, skriver han sen.
Och det är så sjukt alltihop
Han säger att jag ska komma till LA. Att det pirrar i hans mage, och att han skrivit musik sedan vi sågs i lördags.
Musik inspirerad av mig.
Sedan frågar han om jag tänker på den där andra grabben. Om jag ångrar något.
Jag tänker att han skulle bara veta hur mycket det snurrar i huvudet just nu. Sedan tänker jag att det vet jag att han gör, för han ser igenom mig.
Han ser tio år bakåt och tio år framåt bara han tittar på mig. Jag känner det enda ner i tårna.
Det är något med honom.
Ni vet hur man säger att känns det lätt så är det rätt? Och ingenting har någonsin varit lätt utan snarare så himla svårt, alltid.
Fram tills han satt mittemot mig på den där restaurangen vid havet och jag inte kunde sluta le.
Jag saknar dig, skriver han då och då.
Och så har han börjat ge mig komplimanger. Ofta.
Snälla kom hem bara.
Ungefär 90% av min tid nu för tiden är jag stensäker på att vi känner lika mycket för varandra. Framförallt att han tänker lika mycket på mig, som jag på honom.
Det är rätt uppenbart.
Men sen har vi de där 10%, som tar över hela hjärnans verksamhet när vi inte hörts på några timmar, eller när fyra hav bort känns alldeles för långt.
