Vi är i alla fall i samma tidszon nu.
När jag räknade dagarna för ungefär tio dagar sedan så tog jag fel på datum.
Nu är det så många dagar kvar att nedräkning bara blir deppigare.
Och då är det för länge.
Och den där solen får det att pirra i magen varje gång du skickar en. And that's a first.
Jag vet inte. Jag har inte bestämt mig än. Ser du oss om fem år? Säger du.
Jag vet inte heller, svarar jag, men jag vet att jag vill prova. Och du vet lika väl som jag att vi nog måste det.
Jag vet nog när jag ser dig, säger du och skickar en sol.
.
Inatt, mitt i sin fylla och min frukost skrev han att ingen ändå var som jag.
Tvingar jag mig att tänka varannan minut.
Det blir kanske aldrig vi ändå.
Det kommer. Sakta. Men det kommer.
Han är så svårläst ibland, även om jag egentligen alltid vet precis vad han känner och tänker.
Försöker få honom att sätta ord på det bara. Få honom att inse att jag behöver ord. Speciellt mitt i detta virrvarr av olika resplaner, hundra känslor och tre hav emellan oss.
Och man känner sig mest sårbar i världen.
Jag hade glömt och förträngt hur mycket ovetskap förgör och bryter ner.
Den ovetskapen som bara finns i början, och sedan elimineras eller bekräftas.
Vad gör han nu? Är han med någon annan? Är hon bättresnyggareroligare än jag? Saknar han mig?
Jag vet svaren.
För vi skriver hela tiden, och även om han vet att jag sover när han kommit hem från en utekväll hemma hör han ändå av sig. Säger att han saknar mig.
Ingen bättresnyggareroligare.
Men man kan fan aldrig va säker.
.
Plötsligt är "ihop" inte ett så farligt ord längre. Och vi slänger oss med det som att det är så såfort vi båda är i Sverige igen.
Och tills dess är det ändå bara vi.
Ändå.
Fast utan ordet som håller fast oss.
50.
Så många dagar är det tills vi ses.
Och känns det för oss då, som det gör nu, så är det kanske Vi.
Vi får väl se.
något är det.
Jag ligger på en paradisstrand och tänker bara på honom, och han kan fortfarande inte sova ordentligt utan mig om nätterna.
