Torsdag
Så finner man sig själv sittandes mittemot en annan man med längre ben och gråare ögon. Sörplandes rödvin i en efterlängtad kvällssol.
Och man har faktiskt överraskande trevligt och roligt i flera timmar, och han pussar en över bordet mitt bland alla människor och det känns plötsligt väldigt bra.
Men så blir vi nakna ihop och plötsligt saknar man han med blå ögon och lockigare hår.
Efteråt är hans armar runt mig i sömnen inte dina.
Och hans kyssar på morgonen inte lika trygga.
Ingenting är lika självklart.
Tisdag
Jag vet att jag borde fråga. Fråga om du delar säng med någon annan ibland eller inte alls.
Jag är ganska säker på svaret, men ändå rädd för frågan.
Rädd att den ska röra upp, förstöra och blåsa bort.
Så jag säger ingenting, och inte du heller.
Ändå pratar vi hela tiden och dina ögon säger mer än jag behöver veta.
Måndag
Jag går mycket nu. Kilometer efter kilometer. Kvarter efter park efter kvarter efter park.
Vet inte om jag vill bli av med något, eller letar efter något.
Svar kanske.
torsdag.
När man går över bara för att få sova ihop, och att det är som en tyst överenskommelse. Man bara försvinner in under täcket tätt tätt tätt. Somnar nära hans varma kropp och vaknar lika nära. Som att vi aldrig varit ifrån. Som att vi inte kan vara.
Samtidigt som båda, när solen väcker oss för tidigt inser att nära inte var nära nog, och han drar sina fingrar över ens kropp och blåser bort allt förstånd man någonsin upplevt med bara ett andetag mot ens hals.
Är gärna utan förstånd så länge det är med honom.
lördag
Igår var jag svagare. Igår tolkade jag alla dina ord bokstav för bokstav. Det gör jag aldrig annars. Inte ens ord för ord.
Jag tänkte att nu får det kanske vara bra. Nu ska vi kanske inte ligga nära nära eller skratta högt mer. Nu springer vi härifrån innan någon blir krossad under Oss.
Men så vaknar man till en ny dag och en magkänsla som säger spring. Fast inte ifrån, utan hem till dig.
En dag för två veckor sedan
Vi hade de där snacket man kanske måste ha när man ses lite för ofta och skrattar lite för mycket.
Inte för att man nödvändigtvis kan ses för ofta eller skratta för mycket, men ändå.
Du sa att det är bra som det är.
Och att man kan välja vem man blir kär i.
Jag sa att det är bra som det är.
Och att det kan man inte alls.
Ändå kan jag inte låta bli att undra om du inte redan valt mig.
100
Det är svårt att inte tycka om en person som får en att skratta alla dagars vakna timmar, och som kramar en så hårt om natten att man för en stund lämnas helt utan tvivel.
