Som vanligt.
"Var är den Bella som frågade om jag vågade kyssa henne? Jag börjar bli konfunderad", skrev han på en lapp till mig.
Jag vet inte. Tror hon försvann till bruna lockar och varm kropp.
Alla dess gester av omtanke
Jag ska jobba natt men ska krypa ner i hans säng istället för min imorgon bitti. Han är supertrött redan vid 21, men vill inte sova för tidigt för då kommer han redan vara vaken när jag kommer imorgon bitti, och han vill ligga kvar i sängen när jag kommer.
För att det är mysigt.
"Kokar kaffe nu", skriver han sent på kvällen.
Onsdag.
Den ena får det att pirra i magen, men när den andra inte låter mig gå på morgonen vill jag bara stanna. Stanna för alltid och inte tänka.
Och i lördags var vi på parmiddag och jag fick ont i kinderna så mycket jag log.
Vi möblerade om i sovrummet. Satte sängen mot en ny vägg, en ny vinkel. Och så blev det en ny vinkel även i oss. Vi kunde inte sluta prata, fast vi egentligen skulle sova.
G
Han som säger att "jag lägger ju hellre 30000 på att äta tryffelpasta mittemot dig resten av livet, än på något annat i världen"
Orkar inte.
Vi rör oss i ingenmansland, känns det som.
Som att vi bar flyter runt, ibland in i varandra och fastnar en stund, men sedan vidare i dimman igen.
Kroppen, tankarna, känslorna.
Allt är dimmigt.
Och det är bara något jag får ge upp att försöka.
Jag säger att när jag åker i januari ska vi nog sluta höras. Vi måste få ett slut på det här, säger jag.
Jag kan inte ge så här himla mycket av mig själv utan att va ihop, fortsätter jag med.
Du är bara tyst och kortfattad som vanligt.
Jag kommer aldrig komma igenom din mur. Jag får bara skymta mellan stenarna ibland men jag kommer aldrig någonsin komma igenom.
