Söndag måndag tisdag
Hos mig eller dig?
Det är allt han skriver.
Och någonstans mitt i intrigerna i paradise hotell ger han mig en komplimang för något och när jag generat säger tack, händer något.
Hans fasligt höga mur får en liten liten spricka, och han ler så stort och fnittrar och tittar på mig som att jag just då faktiskt nått in. Innanför.
Att romantisera
Så lätt att låta orden flöda om detaljer som rör honom.
Som att dom är allt.
Det är dom inte.
Men det blir bättre meningar med honom i.
Aldrig har det mellanrummet haft så stor mening.
Han somnade med sitt huvud intill mitt. I mellanrummet mellan axeln och örat. Med sina läppar mot min hals.
Vilse i dig
Ju mörkare det är på morgonen desto svårare är det att lätta dina armar runt min kropp.
Och kanske är det där sticket i magen ett tecken på att jag faktiskt bryr mig mer än hjärnan förstått.
Det känns så overkligt att för ett år sedan hade både han och jag sambo.
Vi bodde ihop med en annan människa.
Vaknade och somnade och lagade mat och duschade ihop med en annan.
Hittade hans ex instagram och såg dom två ihop.
Har svårt för att ta in de där. Samtidigt som det faktiskt sticker till lite i magen när jag ser hur lyckliga dom var.
Och så tänker jag på hur han igår berättade att han aldrig varit riktigt kär i någon av sina flickvänner. Inte sådär på riktigt kär. Och att det är därför han gjort slut varje gång.
Tänker på hur min egen instagram sett ut om jag inte raderat allt som rörde mitt ex. Hur kära vi sett ut och hur det stått 49,51,60 veckor uppe i hörnet över våra leenden.
Allt förändras och det är märkligt att det gör det.
Märkligt att det nu är du och jag som vaknar och somnar och lagar mat och duschar ihop. Och att det varit så i fler än 24 veckor.
Samtidigt som löven byter färg
Och så blev det nästan för enkelt och så var man tillbaka till att vara svår men inte med flit.
Sällan med flit.
Jag tröttnar bara och det är kanske inte så konstigt egentligen när ens trygghet finns i någon annans famn.
Och varför kan det inte få vara enkelt.
Nu när jag haft båda i min säng och båda över en middag mitt i veckan, borde jag ha möjlighet att jämföra och föredra. Men tji får man för inte blir man klokare av det inte.
Fast jag vet att vi är påväg ifrån nu. Men det vet inte han.
Det är lätt att säga att man inte ska träffa honom så ofta mer, när hans armar inte ligger runt ens kropp.
Speciellt om han fångar.
Sluta smit undan. Säger han.
Men det är så svårt att ge sig hän när man är livrädd för att falla fritt.
Det är därför jag bestämt mig för att inte träffa honom mer.
Jag har fått för mig att han är allt jag någonsin har velat ha.
Att han är den som ständigt kommer utmana mig, och som jag aldrig kommer tröttna på.
Som jag kommer ha timslånga diskussioner med över för många glas rödvin, och som jag kommer åka till ikea med en söndag bara för ingen anledning alls.
Skrivet på en lapp och nerknölat längst ner i väskan bredvid mina känslor
Det jag tänker på flest gånger under en dag är ändå Du.
Och dina tänder djupt i min underläpp.
Och imorgon ska vi ses igen.
Vi är ironiska som vanligt. När vi har vår dagliga messengerkonversation. Och du säger att nä fy att skeda med dig är hemskt. Och du får mig att le så folk vänder sig om på centralen för jag vet att du menar precis tvärtemot och jag vet att du vet att jag vet.
Om det bara kunde vara enkelt.
Fyra nätter förra veckan. Och vi är mer rutin nu än någonsin.
Pussas mer.
Skrattar mer.
Jag träffar dina vänner och du träffar mina.
Men ändå så himla långt ifrån kärlek.
.
Igen och igen och igen
Vi väckte varandra inatt.
Något undermedvetet gjorde att våra läppar möttes i sömnen.
Hungrigt långsamt.
Sedan mer hungrigt än långsamt, och mitt i allt insåg jag hur skönt det är att vara villkorslös. Helt utan murar, löften och förvirrande tankar.
I alla fall i nattens mörker under två täcken.
Och jag vet ingenting när jag är med dig
Jag har börjat jobba efter min ettårsplan nu.
Asien, lägenhet och utbildning. Allt inom ett år.
Och inte en enda gång tänkte jag att han kanske skulle vara med i den.
Jag vet inte vad det är med mig. Oss.
Vi sover ihop nästan varje natt, men det känns ändå som att de där fjärilarna aldrig infinner sig.
Eller så gör dom det.
Bara det att jag kvävt dom allihop.
Och så mycket mer
Han kommer ihåg min födelsedag.
Jag sa att nu fyller jag snart år, och han sa nej, 14e november är det långt kvar tills.
Och sen kramades vi hårt hela natten fast än att vi inte skulle göra nåt mer än just kramas.
Och jag försöker känna efter hela tiden. Kanske för mycket. Men jag vet fortfarande inte mer än att jag tycker om hur han luktar i nacken.
Vi är bara någonstans mellan dröm och verklighet.
Omöjliga att ta på. Ta i. Reda ut.
Då vill jag aldrig att hans händer ska sluta röra mig
När vi vaknar av alarmet och tillslut klär på oss och går ut i hallen för att pussas hejdå och han börjar klä av mig igen.
Du sa att känslor är skit. Och jag höll med.
Sedan lovade du mig en födelsedagsvecka likt den jag gav dig.
Men jag fyller inte år förrän i november.
Och det betyder att Vi ska finnas under en höst också.
Det är så himla lätt att flyktigt möta läppar i natten.
Men sedan är det inte lika lätt längre.
Och jag har ingen aning om vad hjärnan vill, och om det ens är i närheten av hjärtat.
September.
Och så skickade jag de där meddelandet till han den långa med gråare ögon. Efter en sommar halvt i hans armar.
Skrev att jag inte var redo att bli Vi. Redo för honom.
Kanske är jag livrädd för kärleken.
Kanske följde jag magkänslan.
Kanske är det samma sak och skitsamma.
Att vara med honom.
Jag sov med honom fem av sju nätter förra veckan.
Sen fredagsnatt med hans vänner på en bar, och tidig lördagskväll i min soffa under ett täcke framför en film.
Så okomplicerat att hur mycket och länge jag än rannsakar mig själv, kommer jag inte fram till någonting alls.
Vill bara ha det som det är.
