isabellas

att det fortfarande finns gator jag inte gått och husfasader jag inte sett i den här stan är bland det bästa jag vet.
att gå långsamt långsamt från nya stan, genom hamnen i solen och in i gamla stans lummighet.
det är en del sorg över det också, att jag inte hinner gå alla gator och se alla husfasader innan jag måste lämna mitt hjärtas ö. men så länge jag andas in rhodos och ser solen gå ner över turkiet varje kväll, så vet jag att jag är lyckligast.

att jag sen får somna bredvid honom i den lilla lägenheten i gamla stan, gör bara livet ännu lite bättre.