isabellas

Jag ska jobba natt men ska krypa ner i hans säng istället för min imorgon bitti. Han är supertrött redan vid 21, men vill inte sova för tidigt för då kommer han redan vara vaken när jag kommer imorgon bitti, och han vill ligga kvar i sängen när jag kommer.
För att det är mysigt.
"Kokar kaffe nu", skriver han sent på kvällen.

Den ena får det att pirra i magen, men när den andra inte låter mig gå på morgonen vill jag bara stanna. Stanna för alltid och inte tänka.

Vi möblerade om i sovrummet. Satte sängen mot en ny vägg, en ny vinkel. Och så blev det en ny vinkel även i oss. Vi kunde inte sluta prata, fast vi egentligen skulle sova.

Han som säger att "jag lägger ju hellre 30000 på att äta tryffelpasta mittemot dig resten av livet, än på något annat i världen"

Vi rör oss i ingenmansland, känns det som.
Som att vi bar flyter runt, ibland in i varandra och fastnar en stund, men sedan vidare i dimman igen.
Kroppen, tankarna, känslorna.
Allt är dimmigt.

Jag säger att när jag åker i januari ska vi nog sluta höras. Vi måste få ett slut på det här, säger jag.
Jag kan inte ge så här himla mycket av mig själv utan att va ihop, fortsätter jag med.

Du är bara tyst och kortfattad som vanligt.

Jag kommer aldrig komma igenom din mur. Jag får bara skymta mellan stenarna ibland men jag kommer aldrig någonsin komma igenom.

Det värsta med att jobba natt är att inte kunna somna indragen i dina armar.

Du skickar en bild på en gullig hund i säldräkt och jag svarar NÄR ska vi köpa hund egentligen?
Och du svarar
- ska vi inte flytta ihop först?

Tio nätter i rad hade vi. Och nästan lika många frukostar framför Nyhetsmorgon. Vissa dagar hela dygn.
Vi pausade en natt för Liz sov hos mig, men igår kom du hellre hem till mig efter förfesten än gick ut med dina vänner.

Inatt ska jag ut, men finns inte en chans att jag kommer sova själv för det.

När jag var påväg in i djupaste sömn inatt, kom du ännu närmre och doftade i min nacke. Du andades in så djupt och så länge att jag inte riktigt visste vart jag skulle bli av.

Vill inte fråga för vill inte förstöra något. Men
Dina kyssar i min nacke helt mitt i en mening säger det
Det faktum att du köper rödvin till vår middag du lagar från scratch fast du inte ens gillar rödvin säger det
Att vi eventuellt åker till Göteborg ihop i december säger det
Att du inte en enda gång under alla nätter den här veckan frågat om det inte är för seriöst.

Och så ses vi två gånger om dagen och du borstar tänderna framför min spegel och får mig att fnittra så tandkrämen sprutar.
Du säger "vi behöver inte ligga men kan du snälla komma lite närmre" och jag vaknar med dina armar så hårt runt min kropp så inget hade kunnat komma mellan våra kroppar ens om det velat. Inte ens luft.

Han skriver I miss you so much och jag lämnar det på oläst.

Jag lyckades leva i bubblan till tre timmar innan han åkte. Då lät jag hjärnan ta över och i samma sekund blev jag lika avståndstagande som om jag varit femton mil bort.

I Mikaels famn är jag alltid hemma.

I tisdags firade vi tydligen ett år som vänner på Facebook, skickade han bild på samma morgon.
Samtidigt hände det lite goda nyheter på min jobbfront, och vi bestämde att vi skulle fira.
Jag skojade om champagne.
Han känner mig så himla väl nu, och skrev redan tio minuter efter att jag slutat, att han fixat mat och att jag väl var hungrig. Att den var klar och att han väntade på mig.
Han hade städat allt. Fixat i köket och på bänkskivan stod tallrikar, magisk mat och två champagneglas uppdukade.
När jag gick in i köket poppade han korken till en flaska rosébubbel.
Han tittade på mig och log som att han visste hur han skulle göra mig glad.
Han har aldrig varit så gullig.

Jag vet inte. Jag lyckas leva i bubblan igen, med en hel del kämpande mot hjärnan. Även om vi är på min spelplan känns det fortfarande allt som oftast som om vi är på semester.
Men han är inte mannen i mitt liv.
Och det är inte Mikael heller.

Är rätt vilsen nu för tiden.
Pengar. Jobb. Skola. Kärlek. Bekräftelse. Självrespekt. Stress.

Samtidigt som jag är villrådig kring det mesta i livet får ingenting mig att känna mig så trygg och lugn som när sommaren blir höst.
Så fullt av utmaningar, uppmaningar, nystarter.

Dessutom är det rätt mycket sommar kvar.

Och så ringer han mig efter exakt en veckas mer sporadiska meddelanden. Och exakt två veckor sedan han kysste bort saltvattnet från min kropp.
Han säger "aaahhhh missed your voice so much. Just talk. Say something".
Och så frågar han när jag kommer. Säger att han ska komma på en plan.
Och det enda jag kan tänka är att jag vill ha hans röst i mitt öra mycket längre än två minuter till.

På klipphällar, i hamnar, på äventyr.
Men inte en enda gång kändes det i närheten av vad jag kände när jag var med Theo på klipphällar, i hamnar, på äventyr.

Jag kommer aldrig bli kär i dig igen. Hoppas inte du blir det i mig.