isabellas

Han var den enda jag såg på hela KB, och hans ögon såg bara mig. 

Han sa att han inte kommit dit för att hitta någon. 

Att han inte gör sånt. Inte nu. 

Men att han verkligen inte kunde låta bli. 

Det kunde inte jag heller. 

Alla vi kände drog, men vi stannade kvar. Själva till stängning. Dansade. Skrattade. Hånglade som att vi var dom enda i hela Malmö. 

Vi gick hem ihop och vaknade nära. Och det kändes inte alls konstigt eller dumt eller fel. Bara rätt. 

Han skjutsade mig på cykeln och jag hade mina händer runt hans midja. 

Vi åkte buss ihop med mina tre vänner och han skrattade bara åt hela situationen. 

Kramade Elisabet hejdå och sa att det var himla kul att ses, och sen hånglade han upp mig.

Och nu vill jag bara ses igen. Och förmodligen igen.