våta löv och höstsol.
2010-09-24 @ 12:30:00
Att hoppas för mycket på något är bland det läskigaste som finns. Att lämna bort hela sin själ, till ingen speciell, är nästan läskigare än att ge bort sitt hjärta. Allt sätts på spel, och faller allt samman faller man själv och det finns ingen som fångar en. Samtidigt finns det ingenting som är så spännande som att hoppas. Allt, verkligen allt kan hända. Ändå förlorar man aldrig hoppet. När man trots att man tror det är omöjligt ändå slutar att falla, då hittar det tillbaka in i en och finns där tills nästa gång man faller. Jag tror det håller på så tills man dör. Och vem vet, hoppet kanske inte tar slut där?
