isabellas

Några få människor känner mig, nåt så otroligt bra. Nästan läskigt bra, som om de kunde läsa mina tankar men tillskillnad från mig säger de orden högt. Det är oftast först då jag förstår mig själv. När de talar om mina tankar. Som när en av de närmsta sa "jag vet att du vill dit för att Han kommer vara där". Jag förnekade det men ack så rätt hon hade. Men det var då och det var ett tidigare kapitel och jag kan nu med all min egen säkerhet säga att det kapitlet är passerat och oläst. Sen har vi Han som egentligen är hela min bok. Men honom kommer jag alltid att förneka för jag vet att det aldrig i hela världen kommer att bli Vi. Vi blir sporadiska Vi ibland, men aldrig ett riktigt, fast, ärligt Vi. Så blir det bara inte och det är något jag nog aldrig kommer förstå.