Spontanutgången i fredags blev vildare än väntat och jag har hittat sår på hela min kropp (?) men jag tror det var värt det.
Igår konfirmerades lillen min och han var så fin och allt var så fint och jag hade en blå klänning och var ungefär 1.83 lång. Det var fint, som sagt.
Jag har inte gått upp än. Så ni vet liksom. Eller jo, jag gick från sängen till soffan, och sedan en tur från soffan till kylskåpet, men nu är jag tillbaka i soffan igen. Sarah lovade att smsa innan de körde så att jag hinner komma ur min pyjamas. Här ska det nämligen fotograferas. Så är det bara. Med det.
Jag avslutar med en klok kvinnas senaste blogginlägg;

För mig är kärlek som att leta lägenhet. De ser så bra ut på bilderna på Hemnet. Förväntningarna byggs upp. Jag drömmer om det vitlackade golvet och den förtrollande takhöjden. Kärlek vid första ögonkastet. Jag planerar redan vart jag ska ställa mitt matbord. Jag ser vårt liv framför mig.

Sedan när vi möts och jag kliver in i sekelskiftsdrömmen och synar förälskelsen i sömmarna, så är den inte alls lika stor som jag tänkt mig (alltid jobbigt), det luktar lite unket, det känns trångt och obekvämt. Jag får ingen luft och blir besviken.

Sen helt plötsligt hittar man rätt. Man kliver in i himmelriket. Och vill inget hellre än att stanna kvar för alltid. Då börjar budgivningen. Du budar och budar. Men vinner aldrig...Eller så vågar du inte satsa. Och ångrar för alltid att du inte budade...

Men en vacker dag...