isabellas

Är tillbaka i den där oron. Förmodligen för att jag äntligen har någonting att oroa mig över.
Dagarna flyter på, och jag har de mest spontana dagarna i mitt liv.
Ibland stannar det till och pirrar lite, men nu är jag i alla fall påväg mot något.
Helgen har varit så fruktansvärt fenomal så jag finner inte bättre ord än så för den.
Alldeles för lite sömn och alldeles för mycket skratt. Men egentligen gör det ingenting alls för jag mår så bra av det.
Jag vill att du ska veta allt om mig. Det var därför jag berättade så mycket igår. Allt bara strömmade ut, som om mina ord bara väntat på att bli hörda av just dig. Jag tror det är bra. Det känns bra. Du är bra.


Såg en bild på dig innan och jag saknar dig. Jättemycket. Jag önskar att du delade säng med mig igen, att jag vaknade av din lilla hand på min kind. Så blir det aldrig mer igen och jag får inte tänka på det så. För då gör det ont. Och jag vill inte gråta mer nu. Vill inte. Så jag gör inte det utan slutar bara tänka på dig. För än är jag inte redo för de fina tankarna, även om jag trodde att jag var det.