isabellas

Har haft den här rutan uppe i tio minuter nu. Har skrivit om den första meningen ungefär lika många gånger. Jag vet inte vad det är jag vill ha sagt längre. Hade behövt tretton olika inlägg och alla tretton hade blivit ungefär lika ointressanta. Det finns så många Du som jag syftar på hela tiden att till och med jag blir förvirrad.
Jag har hopplösa Du, hoppfulla Du, väldigt saknade Du, ett gammalt Du som inte är aktuellt längre men som återkommer ibland, och så har jag nuvarande Du. Den sistnämnda har jag slutat analysera och jag håller fast vid det så länge jag är lycklig. För lycklig det är jag mest hela tiden. Även om jag måste ta avsked av mina älskade bästa vän imorgon och förmodligen kommer gråta en del, så hoppas jag på en inte så ensam natt och en fin morgon. Att jag kommer ha ett hål i hjärtat i ett år är liksom bara sånt jag får lära mig att leva med. Och jag får ju se henne genom datorn ibland, och känna på henne ungefär fyra gånger.
Man ska inte klaga.