isabellas

Mina dagar fylls av alldeles för mycket känslor. Ena stunden går det blixtar genom kroppen, och andra studen brister jag i gråt.
Inatt när jag kom hem mådde jag bra, bättre än jag gjort på väldigt länge.
När jag gick o la mig mådde jag så dåligt så jag har aldrig mått sämre.
Det jobbiga är att jag känner mig okontrollerbar.
Jag kan inte säga nej till tårarna och jag kan inte säga nej till dig.
Jag är någonstans mitt emellan och jag vet inte alls hur jag ska få ordning på det tunga locket över mitt hjärta eller de rosa molnen ovanför mitt huvud.
Hur hittar jag en balans? Hur gör jag för att inte börja gråta när du kysser mig på halsen?

Tredje maj flyttar du ut ur ditt rum och ut ur vårt hus. Men du flyttar inte ut ur vår familj eller ut ur mitt hjärta.
Min önskan är att du ska finnas vid min sida när jag springer ut på studentdagen, och möta mig med ditt lilla vackra leende och säga att du älskar mig. Ta min hand och lita på att jag alltid kommer finnas där för dig.
Min önskan är att du aldrig ska känna dig sviken, och att du aldrig ska tro att vi ville lämna dig.
Det ville vi inte, vi tvingades.