Det största och viktigaste jag gjort hitintills i livet.
Idag köpte jag en lägenhet. Det är helt sjukt. HELT själv. Snacka om mäktigt!
Tisdag i vårt liv.
Ska vi fortfarande ta snacket när jag kommer hem? Frågar han en eftermiddag.
Det trodde jag var självklart att vi skulle, men tydligen har mitt lilla "vi-ska-inte-prata-på-en-vecka-jag-behöver-tänka"-utspel satt större spår i honom än i mig.
Jag undrar bara för jag vill det fortfarande, fortsätter han.
Och så kommer jag på åter igen, att de här handlar inte bara om mina känslor och vad jag är redo för. Det handlar om hans också, och vad han känner när han ser mig.
Jag skrev förlåt för att jag är knäpp och hetsig.
Jag vet att han tycker om mig ändå. Frågan är bara om det är tillräckligt mycket.
Tycker han kan komma hem nu.
För jag vill veta.
Du är en sån tjej man blir kär i, sa han tio minuter in på vår första dejt.
Och sen blev han det.
Och det som skrämmer mig mest är att han har rätt.
- jag backar alltid tre steg när någon kommer för nära, skriver jag.
- när går du framåt då? svarar han direkt.
- nästan aldrig.
- för att du inte vågar förlora? frågar han då.
- jag vågar inte falla. tappa kontrollen. som man måste göra.
- jag tror inte på dig för 5 öre.
Säg till om jag kommer för nära.
Jag skrev att han ser mig som jag beskrev i förra inlägget. Och han svarar att det är precis så det är.
Det är så sjukt att du skriver det, säger han, men det är precis så det är.
Vågar inte ens fråga vad du ser när du tittar på mig, skriver han sen.
Och det är så sjukt alltihop
Han säger att jag ska komma till LA. Att det pirrar i hans mage, och att han skrivit musik sedan vi sågs i lördags.
Musik inspirerad av mig.
Sedan frågar han om jag tänker på den där andra grabben. Om jag ångrar något.
Jag tänker att han skulle bara veta hur mycket det snurrar i huvudet just nu. Sedan tänker jag att det vet jag att han gör, för han ser igenom mig.
Han ser tio år bakåt och tio år framåt bara han tittar på mig. Jag känner det enda ner i tårna.
Det är något med honom.
Ni vet hur man säger att känns det lätt så är det rätt? Och ingenting har någonsin varit lätt utan snarare så himla svårt, alltid.
Fram tills han satt mittemot mig på den där restaurangen vid havet och jag inte kunde sluta le.
Jag saknar dig, skriver han då och då.
Och så har han börjat ge mig komplimanger. Ofta.
Snälla kom hem bara.
Ungefär 90% av min tid nu för tiden är jag stensäker på att vi känner lika mycket för varandra. Framförallt att han tänker lika mycket på mig, som jag på honom.
Det är rätt uppenbart.
Men sen har vi de där 10%, som tar över hela hjärnans verksamhet när vi inte hörts på några timmar, eller när fyra hav bort känns alldeles för långt.
Vi är i alla fall i samma tidszon nu.
När jag räknade dagarna för ungefär tio dagar sedan så tog jag fel på datum.
Nu är det så många dagar kvar att nedräkning bara blir deppigare.
Och då är det för länge.
Och den där solen får det att pirra i magen varje gång du skickar en. And that's a first.
Jag vet inte. Jag har inte bestämt mig än. Ser du oss om fem år? Säger du.
Jag vet inte heller, svarar jag, men jag vet att jag vill prova. Och du vet lika väl som jag att vi nog måste det.
Jag vet nog när jag ser dig, säger du och skickar en sol.
.
Inatt, mitt i sin fylla och min frukost skrev han att ingen ändå var som jag.
Tvingar jag mig att tänka varannan minut.
Det blir kanske aldrig vi ändå.
Det kommer. Sakta. Men det kommer.
Han är så svårläst ibland, även om jag egentligen alltid vet precis vad han känner och tänker.
Försöker få honom att sätta ord på det bara. Få honom att inse att jag behöver ord. Speciellt mitt i detta virrvarr av olika resplaner, hundra känslor och tre hav emellan oss.
Och man känner sig mest sårbar i världen.
Jag hade glömt och förträngt hur mycket ovetskap förgör och bryter ner.
Den ovetskapen som bara finns i början, och sedan elimineras eller bekräftas.
Vad gör han nu? Är han med någon annan? Är hon bättresnyggareroligare än jag? Saknar han mig?
Jag vet svaren.
För vi skriver hela tiden, och även om han vet att jag sover när han kommit hem från en utekväll hemma hör han ändå av sig. Säger att han saknar mig.
Ingen bättresnyggareroligare.
Men man kan fan aldrig va säker.
.
Plötsligt är "ihop" inte ett så farligt ord längre. Och vi slänger oss med det som att det är så såfort vi båda är i Sverige igen.
Och tills dess är det ändå bara vi.
Ändå.
Fast utan ordet som håller fast oss.
50.
Så många dagar är det tills vi ses.
Och känns det för oss då, som det gör nu, så är det kanske Vi.
Vi får väl se.
något är det.
Jag ligger på en paradisstrand och tänker bara på honom, och han kan fortfarande inte sova ordentligt utan mig om nätterna.
Och du kysste mig i nacken och sa "lite till. lite närmre"
För varje gång alarmet ringde i imorse kom vi närmre och dina armar omfamnade mig hårdare.
Och då snoozade vi himla mycket längre än annars.
