Och ändå finns ju chansen att jag faktiskt bara gillar honom för att han inte är så självklart min längre.
.
Hoppas han aldrig gör det.
Jag vet att jag inte behöver läsa mellan dom jävla raderna med dig, skrev jag.
Och ändå gör du det, svarade han.
Inte så bortskämd med ärliga killar, blev mitt svar.
Och så är det ju. Jag blir nojig av ingenting och jag vet att det är helt i onödan. Ändå kan jag inte låta bli.
Det är helt sjukt att han inte tröttnar på mig.
Typiskt
Han hade mig i lördags. Jag var helt och fullt bara hans. Och han va min ett tag. Som att vi va ihop på dansgolvet.
Så självklart, för honom.
För en vecka sen hade det inte gått en dag utan att vi hördes, förutom den lilla veckan i september när jag sa att jag inte ville ses mer.
Jag tänkte ändå på honom varje dag då. Tills han hörde av sig efter en vecka.
Och han har alltid varit min.
Han har mig fortfarande.
Och han vet det nu.
För jag vill inte känna att jag förlorat något jag aldrig haft.
Han gör något med mig. När han inte gör något alls.
Det är nog lika mycket att jag inte vill se honom hitta någon annan. Som att jag vill ha honom för mig själv.
Och det var okej.
När mina fingrar letade sig över hans svettiga nacke och in i håret som blivit lockigare än annars, tänkte jag att det kanske var sista gången.
Undra om jag sabbat det nu.
Han som för några månader sen mitt i natten skickade en låtlänk till Magic och sa att den fick honom att tänka på mig.
Han som skrivit att han brukar vara svår och dryg men att jag rev ner allt det där direkt med honom.
Och jag var inte alls intresserad och blev svår.
Jag tror han vet att han vänder det nu. Han är rätt smart.
Svårt det där
Han spelar svår fast kanske inte med flit. Och jag är för lätt fast det egentligen varit tvärtom hela tiden och borde ha jämnat ut sig nu.
Söndag
Jag ser inte ens så mycket fram emot att träffa honom i Stockholm längre. Har inget behov av honom.
Så märkligt. Skönt.
Om jag skulle vilja falla för någon annan.
Är avvänjd nu. Från hans händer, bröstkorg, nacke, ögon. Från honom.
Skönt att det gick.
Det behövs inte. Inte nu.
Men nu vet jag att det går, och att det tar ungefär 10 dagar.
När han kysser mig på magen, väcker han något på andra sidan huden.
.
Men det kan vara så att jag intalar mig det.
När han sa att han skulle flytta tänkte jag att nu kanske jag känner något. Nu kanske det blir uppenbart om jag känner mycket eller lite eller inget alls. För honom och för oss.
Men jag saknar honom inte. Jag saknar hans värme och hans händer. Men jag saknar inte honom.
Tisdag.
När man känt varandra så länge som vi har känt varandra nu, är det ganska svårt att inte höras.
Mycket av det man ser eller gör påminner mig om dig, och det är rätt uppenbart att du tänker samma.
Ändå tänker jag vissa dagar att idag är dagen vi ska låta bli alla de där impulserna som tvingar oss att höras. Ska hålla impulserna för mig själv.
Det är alltid fem minuter efter den tanken du hör av dig. För du är rätt dålig på att låta bli impulser och det är rätt bra.
Ändå vill jag inget hellre än att falla
Ibland tänker jag att jag ska va tacksam för att jag har någon. Några. Att det finns killar som vill va med mig när mina vänner letar förgäves.
Ibland tänker jag också att så himla hårt kan folk inte leta, för jag letar inte ett dugg men ändå finner jag.
Jag tror ju på att universum ger oss det vi är öppna för och välkomnar. Och det vi förtjänar.
Är ganska säker på att universum inte tycker att jag ska bli kär för tillfället så då får jag väl låta bli att bli det då.
Därför är det så svårt att låta bli
Jag tror att jag kommit på en liten del av den stora anledningen till att han är något speciellt.
Sättet han tittar på mig. Sättet han tar i mig. Sättet hans händer rör sig över min kropp. Och sättet hans ögon känner mig på.
Jag vill vara den han ser. Den jag blir i hans händer.
Och vi som har svårt att gå upp annars med.
Nu vet vi inte riktigt när vi ses nästa gång.
Sista gången vi låg igår var det sjukaste på länge. Det var precis som att alla kommande ligg vi nu kommer missa, var samlade i just det ligget.
Imorse ringde klockan en, två, tre gånger. Och för varje gång kramade du mig hårdare.
Malmö utan honom är ett Malmö jag inte bott i sedan han andades mig i nacken för första gången.
- På fredag drar jag, skrev han precis.
- Så vi måste ses imorgon, fortsatte han med.
Han ska flytta till Stockholm en liten stund.
Undrar hur det blir.
Onsdag
Han går upp, klär på sig tre lager kläder för att inte frysa, borstar tänderna och står sen och tittar på mig ett tag där jag ligger kvar i sängen under två täcken.
Han kan inte låta bli. Lägger sig bakom mig och sticker in sina redan kalla händer och drar dom över min sömnvarma kropp.
Hånglar upp mig.
Höstmornar va.
Mer nu när vi är ärliga än innan
Vi är bara ihop när det passar oss. Men det passar oss rätt ofta.
Ösregn och soluppgångar
Ovisshet är allt vi vet.
Det blev ingen drastisk förändring.
Fast kanske lite ändå. Bara det att vi gör det långsamt.
Blir lite ärligare för varje gång vi tar tag i vad vi känner och inte känner.
