Och jag vet ingenting när jag är med dig
Jag har börjat jobba efter min ettårsplan nu.
Asien, lägenhet och utbildning. Allt inom ett år.
Och inte en enda gång tänkte jag att han kanske skulle vara med i den.
Jag vet inte vad det är med mig. Oss.
Vi sover ihop nästan varje natt, men det känns ändå som att de där fjärilarna aldrig infinner sig.
Eller så gör dom det.
Bara det att jag kvävt dom allihop.
Och så mycket mer
Han kommer ihåg min födelsedag.
Jag sa att nu fyller jag snart år, och han sa nej, 14e november är det långt kvar tills.
Och sen kramades vi hårt hela natten fast än att vi inte skulle göra nåt mer än just kramas.
Och jag försöker känna efter hela tiden. Kanske för mycket. Men jag vet fortfarande inte mer än att jag tycker om hur han luktar i nacken.
Vi är bara någonstans mellan dröm och verklighet.
Omöjliga att ta på. Ta i. Reda ut.
Då vill jag aldrig att hans händer ska sluta röra mig
När vi vaknar av alarmet och tillslut klär på oss och går ut i hallen för att pussas hejdå och han börjar klä av mig igen.
Du sa att känslor är skit. Och jag höll med.
Sedan lovade du mig en födelsedagsvecka likt den jag gav dig.
Men jag fyller inte år förrän i november.
Och det betyder att Vi ska finnas under en höst också.
Det är så himla lätt att flyktigt möta läppar i natten.
Men sedan är det inte lika lätt längre.
Och jag har ingen aning om vad hjärnan vill, och om det ens är i närheten av hjärtat.
September.
Och så skickade jag de där meddelandet till han den långa med gråare ögon. Efter en sommar halvt i hans armar.
Skrev att jag inte var redo att bli Vi. Redo för honom.
Kanske är jag livrädd för kärleken.
Kanske följde jag magkänslan.
Kanske är det samma sak och skitsamma.
Att vara med honom.
Jag sov med honom fem av sju nätter förra veckan.
Sen fredagsnatt med hans vänner på en bar, och tidig lördagskväll i min soffa under ett täcke framför en film.
Så okomplicerat att hur mycket och länge jag än rannsakar mig själv, kommer jag inte fram till någonting alls.
Vill bara ha det som det är.
Torsdag.
Nu har vi sovit ihop tre nätter i rad igen. Precis som vi gjorde förra veckan. Lika tätt som vanligt.
Imorgon fyller han år, och han har inga planer alls. - Jag tror bara jag ska va hemma, du kan komma och hänga med mig om du vill.
Och det vill jag ju.
Men det pirrar fortfarande inte i magen.
Och Danne sa att Men Bella det är ju uppenbart att han är kär i dig.
Och då hade jag inte ens berättat hälften.
Och jag vet ingenting när du ser på mig sådär.
I fredags träffade jag den långa med gråare ögon. Han kom till Stortorget där vi drack öl. Han och hans vänner.
Han va så snygg.
Och sen drog alla andra och vi ville inte gå hem än så gick vidare till en klubb.
Och vi pratade om viktiga saker och du kysste mig som att du inte såg någon annan på ett fullt dansgolv.
Så förvirrande nu.
Lördag
Och så är vi i olika städer igen, och börjar genast göra planer. Som vi gör när vi försöker glömma att det är många mil emellan.
Jag skriver sushi och du säger att vi kanske ska bjuda in några kompisar för att hjälpa oss att äta.
Vi skojar vidare om att vi ska ha en tävling och finalisterna får äta med oss.
Och det är första gången du nämner att vi ska bli Vi med vänner.
Och i min mage finns inga fjärilar kvar.
Jag vet inte vad jag ska skriva riktigt.
Inatt skedade och kysstes vi utan att bli ett. Det är första gången någonsin som det har hänt.
Och ändå var det sista han skrev innan jag kom över att det kanske blev för seriöst.
Det är så tydligt att han är livrädd för att bli kär i mig. Eller livrädd att inse att han redan är.
När alarmet ringer på morgonen och han trycker på snooze och säger Håll om mig.
.
Om en vecka är det fem månader sedan du låg i min säng för första gången.
Vi kan inte sova utan att röra varandra. Råkar en flytta sig i sömnen, eller vänder på sig för att kunna somna om, följer den andra alltid efter.
Du är så himla himla varm mitt i natten att ditt hår är ännu lockigare än vanligt av svett i nacken.
Vi sov med fönstret öppet inatt precis som du önskade, och när vi vaknade mitt i natten sa du - kom hit jag värmer dig. För du visste att jag frös, och jag visste att du tyckte jag var för långt bort för att kunna somna om. Och du drog in mig i din varma famn och kramade hårdare än du någonsin gjort förut
Och då brukar du ändå krama ganska hårt.
Tisdag
Det är precis som att han efter vårt senaste snack om att vi ska vara ingenting alls, plötsligt velat bli mer än så.
Han vill ses mer. Kramas hårdare på natten. Spontanhånglar.
Inte för att jag klagar. Inte alls. Men kär blir jag nog inte ändå.
Helg igen
Den där killen jag träffade i lördags.
Han sa att han lovade höra av sig om några veckor.
Några veckor känns så himla långt bort bara.
Och jag vet att han är den enda mina ögon kommer leta efter i helgen.
Hans breda axlar och skrattiga ögon jag hoppas ska möta mina.
Onsdag
Igår innan jag sprang över hade vi ett kort snack. Han ville veta att vi fortfarande var på samma nivå som sist vi hade de där snacket. Och just nu var vi det.
Det har verkligen gått upp och ner, men först nu känner jag helt säkert att jag inte kommer att bli kär i honom.
Och det känns så himla skönt.
En lördagsnatt
I lördags träffade jag en kille.
Han var den enda jag såg på hela KB, och hans ögon såg bara mig.
Han sa att han inte kommit dit för att hitta någon.
Att han inte gör sånt. Inte nu.
Men att han verkligen inte kunde låta bli.
Det kunde inte jag heller.
Alla vi kände drog, men vi stannade kvar. Själva till stängning. Dansade. Skrattade. Hånglade som att vi var dom enda i hela Malmö.
Vi gick hem ihop och vaknade nära. Och det kändes inte alls konstigt eller dumt eller fel. Bara rätt.
Han skjutsade mig på cykeln och jag hade mina händer runt hans midja.
Vi åkte buss ihop med mina tre vänner och han skrattade bara åt hela situationen.
Kramade Elisabet hejdå och sa att det var himla kul att ses, och sen hånglade han upp mig.
Och nu vill jag bara ses igen. Och förmodligen igen.
Söndag igen
Insåg igår att vi nog aldig kommer att bli kära i varandra. Eller, man ska aldrig säga aldrig, men det kändes bara så igår.
Som att vi är bäst nakna.
Han tar i mig som ingen annan tagit i mig. Som att jag är allt han någonsin velat ha och som att varje gång var den enda.
Men det är nog allt vi har.
Och det är ganska okej, just nu.