Jag vet att du inte är naken med någon annan.
Och när du andas in i min nacke efter flera dagar ifrån vet jag att du saknat mig.
För vi lever i ignorans
Och mitt i fyllan skrev jag att jag vill ju ändå bara va med dig. Två gånger. Och han svarade att oj okej på fyllan? Vi hörs sen. Typ.
Och så hördes vi sen och senare och sen igen och så va vi som vanligt igen.
Torsdag
Så finner man sig själv sittandes mittemot en annan man med längre ben och gråare ögon. Sörplandes rödvin i en efterlängtad kvällssol.
Och man har faktiskt överraskande trevligt och roligt i flera timmar, och han pussar en över bordet mitt bland alla människor och det känns plötsligt väldigt bra.
Men så blir vi nakna ihop och plötsligt saknar man han med blå ögon och lockigare hår.
Efteråt är hans armar runt mig i sömnen inte dina.
Och hans kyssar på morgonen inte lika trygga.
Ingenting är lika självklart.
Tisdag
Jag vet att jag borde fråga. Fråga om du delar säng med någon annan ibland eller inte alls.
Jag är ganska säker på svaret, men ändå rädd för frågan.
Rädd att den ska röra upp, förstöra och blåsa bort.
Så jag säger ingenting, och inte du heller.
Ändå pratar vi hela tiden och dina ögon säger mer än jag behöver veta.
Måndag
Jag går mycket nu. Kilometer efter kilometer. Kvarter efter park efter kvarter efter park.
Vet inte om jag vill bli av med något, eller letar efter något.
Svar kanske.
torsdag.
När man går över bara för att få sova ihop, och att det är som en tyst överenskommelse. Man bara försvinner in under täcket tätt tätt tätt. Somnar nära hans varma kropp och vaknar lika nära. Som att vi aldrig varit ifrån. Som att vi inte kan vara.
Samtidigt som båda, när solen väcker oss för tidigt inser att nära inte var nära nog, och han drar sina fingrar över ens kropp och blåser bort allt förstånd man någonsin upplevt med bara ett andetag mot ens hals.
Är gärna utan förstånd så länge det är med honom.
lördag
Igår var jag svagare. Igår tolkade jag alla dina ord bokstav för bokstav. Det gör jag aldrig annars. Inte ens ord för ord.
Jag tänkte att nu får det kanske vara bra. Nu ska vi kanske inte ligga nära nära eller skratta högt mer. Nu springer vi härifrån innan någon blir krossad under Oss.
Men så vaknar man till en ny dag och en magkänsla som säger spring. Fast inte ifrån, utan hem till dig.
En dag för två veckor sedan
Vi hade de där snacket man kanske måste ha när man ses lite för ofta och skrattar lite för mycket.
Inte för att man nödvändigtvis kan ses för ofta eller skratta för mycket, men ändå.
Du sa att det är bra som det är.
Och att man kan välja vem man blir kär i.
Jag sa att det är bra som det är.
Och att det kan man inte alls.
Ändå kan jag inte låta bli att undra om du inte redan valt mig.
100
Det är svårt att inte tycka om en person som får en att skratta alla dagars vakna timmar, och som kramar en så hårt om natten att man för en stund lämnas helt utan tvivel.
90
Igår var det nittio dagar sedan vi var nakna ihop för första gången. Nittio dagar. Det är tre månader det.
Det märkliga (och lite fantastiska) är att vi fortfarande känns lika självklara som för 40, 50, 85 dagar sedan. Och samtidigt är vi så långt ifrån självklara man kan komma.
vi
Ibland tänker jag att jag bara borde gå upp ur din sängsoffaköksstol och bara springa så fort benen bär mig åt motsatt håll. Men allt oftare tänker jag att trivs man så bra är det nog meningen att man ska stanna lite till.
I alla fall tills hjärtat kanske inte är så helt längre.
Nu för tiden.
Vi vaknar alltid så himla tidigt. Av ljuset. Lika okomplicerat som du och jag. Inte ens mörkläggningsgardinerna råder bot på det. Oss.
april.
Livet går ju vidare. Det är en sak man verkligen lärt sig av det, vid de här laget. Och förmodligen var jag mer ledsen än vad som egentligen var nödvändigt då, för två månader sedan.
Jag tror att jag tvingade mig själv att vara heartbroken för att jag visste att han var. Ville inte vara den som tog hans hjärta och tryckte ihop den till en boll och kastade iväg det, om inte han gjorde samma med mitt.
Men jag var inte heartbroken. Jag var säker. Säker och lite pirrig.
Även om livet alltid går vidare, är det viktigt att få stanna i nuet ibland. Och även om det känns konstigt att skriva, eftersom att jag fått uppleva så mycket fantastiskt hitintills i det, så känns det som att livet blev snäppet bättre och roligare och vildare att leva i just precis då. När jag lät mig själv gå.
Livet va.
Jaha
Ibland blir inte livet som man tänkt sig. Ibland tar saker slut. Saker man trodde skulle vara en livstid tar slut, och det gör så väldigt ont.
Hur ska man få in i sitt lilla ledsna huvud att man aldrig mer ska ses.
Aldrig ska röra hans kind,
känna hans doft,
skratta tillsammans,
dansa i köket,
vara nakna tillsammans,
borsta tänderna ihop,
hålla handen,
gör allt sånt som man gör när man är tillsammans.
Det är nog lika bra att ens ledsna lilla huvud inte kan ta in allt det. Vart skulle man då ta vägen.
Skrev till Malin att vi nog hade universums finaste uppbrott. Och jag tror det.
Vi bestämde att vi ville sluta den lika fint som den började, vår kärlekshistoria.
Inga hårda ord och inga höjda röster.
- Att två personer kan älska varandra så mycket, men ändå räcker det inte, sa han. I tårar.
Nu ska vi bara klara av att leva resten av våra liv utan varandra i dom.
Året som gått och det som nu komma skall
De här var mina önskningar för 2014, skrivna för ett år sedan i en säng på gran canaria:
De här vill jag få gjort under 2014:
- hångla i havet.
- lära mig surfa.
- återvända till mitt hjärtas ö.
- ta dykarcertifikat.
- bli kär.
- flytta någonstans, till något eget.
- träffa ännu fler fantastiska människor.
- lära mig fler än 5 ord på grekiska.
- skriva.
- låta snygga män laga mat till mig.
- ställa fler frågor.
- spara pengar så jag kan resa till Sydamerika.
Tänk att jag hånglade i havet mer än jag någonsin gjort, återvände till mitt hjärtas ö med han som fått mitt. Flyttat till eget i Sverige, träffat fler magiska människor och lärt mig långt många fler ord än fem, på grekiska.
De här är mina löften och önskningar för 2015:
- se minst tre nya städer.
- äta hummer.
- våga göra det jag vill. Alltid.
- njuta av nuet mer än jag redan gör.
- träffa vänner som värmer hjärtat lite oftare.
- lära mig surfa (jag vet, har skrivit det tre år i rad nu, men fortfarande en viktig önskan).
- snorkla.
- skriva mer.
- spara ordentligt med pengar.
Jaha hörni, det var allt för idag. Ska återkomma snart, lovar mig själv det.
Fredag mitt i livet.
När jag vaknade imorse, vaknade jag av hans fingrar snurrade runt mitt hår och pussar på axeln.
När jag öppnade ögonen sa han
- jag har tänkt på något hela morgonen, medan du sov.
- vadå?
Frågade jag.
- att jag vill ha barn med dig.
Det visste jag redan. Det pratar vi ändå en del om (vilket säkert låter märkligt för utomstående, men så självklart för oss), men att han tänker på det själv, och vill berätta att han tänkt på det, gör bara att jag älskar honom så fruktansvärt mycket mer än vad jag ens trodde va möjligt?
När han taggar dig i den här bilden på Facebook.
Saker med honom jag älskar, del 1.
När han sjunger med till Justin Bieber i duschen.
När vi lagar mat och han börjar dansa med mig, runt över hela köksgolvet.
Att han får mig att skratta så jag gråter, mest hela tiden.
Att han smsar fem minuter efter han gått.
Hans ögon när han skrattar.
Att han gör mig ännu märkligare än jag redan är.
Så många fjärilar
När han säger att han är förälskad i mig, och skriver våra namn i ett hjärta i mitt block.
En av alla dagar med honom
I förrgår frågade han om han skulle berätta en godnattsaga. Sedan berättade han om oss.
