Måndag morgon.
Mitt i natten vaknade jag av hans läppar mot mina. Imorse ville han verkligen inte gå till jobbet och jag bara räknar timmarna tills jag känner hans läppar mot mina igen. Vi kan inte sluta pussas?
När han ser på mig.
Det är som att ett luckorus tagit över hela min kropp. Som att ingen morgondag känns jobbig. Som att solen skiner och fåglarna kvittrar, dygnet runt.
Helt oförberedd och överraskad, men pirrig och lätt som luft.
Imorgon har det gått tre veckor. Tre veckor, och inte ett enda dygn av dom är utan honom.
Livet
Hemma i lägenheten på gran canaria, och kaffet smakar utomlands.
När man inser att det inte finns någon snö så långt ögat når, och att man inte kommer röra svensk mark på fem månader.
Svindlande. Men underbart.
Torsdagsnatt på grancan
Jag är chef nu. Vår chef är på semester och hon utsåg mig som ersättare. Nästan tre hela veckor.
Är lite nervös, men tror det går bra. Njuter faktiskt av det. Ledarskapet. Tror det är något för mig minsann.
Annars då. Ledig imorgon. Vi är två hela bilar som ska iväg på roadtrip/shoppingrunda och jag är taggad på ett par nya skor!
Har träningsvärken från helvetet tack vare min och Peters runda på gymmet, i MÅNDAGS. Så otränad. Men så kul!
Mitt mål är att ha min gamla kropp i mars. Spännande.
År 2014 behandlar mig väl än så länge. Och jag ska tillbaka till älskade Rhodos om bara några få månader.
mitt år.
Jag minns att jag sa för exakt ett år sedan, att 2013 blir mitt år.
Det blev det.
De här vill jag få gjort under 2014:
- hångla i havet.
- lära mig surfa.
- återvända till mitt hjärtas ö.
- ta dykarcertifikat.
- bli kär.
- flytta någonstans, till något eget.
- träffa ännu fler fantastiska människor.
- lära mig fler än 5 ord på grekiska.
- skriva.
- låta snygga män laga mat till mig.
- ställa fler frågor.
- spara pengar så jag kan resa till Sydamerika.
Blir spännande att följa upp om ett år. Tänk ett helt år ändå. Vad mycket man är med om, stora och små utmaningar, människor, kyssar och stränder.
Till Sven.
Hej älskling.
Jag hör att du härjar runt hemma. Över fält och in i skogarna, över havet och runt bron över till Danmark.
Danmark ja, landet som tog ditt liv.
Är du arg? Är det därför du härjar så väldigt?
Jag är arg. Arg för att du lämnade. Lämnade det vackra huset i Färlöv med dina fina föräldrar, dina fyra begåvade syskon och den gamla hunden. Arg för att redan innan ditt liv tagits ifrån oss, så var du redan borta. Inte den vi kände och hade så många minnen med längre.
Sarah ringde mig morgonen efter att hon hört. Ett dyrt utlandssamtal och jag blev helt stum.
Pappa klippte ut din dödsannons och gav till mig när jag kom hem på semester, tror den virvlade in under sängen i mitt flickrum, och ligger kvar där än idag.
Det har gått lite mer än ett år nu.
Jag drömde om oss inatt. Om det där året när det var du och jag och jag va lyckligast på Näsby. De dagliga bussresorna och hur läskigt det var att hålla dig i handen.
Jag saknar dig.
Gran canaria.
Så nu ligger jag här. Ensam i en lägenhet på gran canaria. Hundratals mil och ett hav från honom i gamla stan.
För ett dygn sedan var jag där. Och vi njöt och ignorerade att det bara skulle vara Vi i två timmar till.
Jag vet inte hur jag ska orka starta ett helt liv här borta. Hur det ska kunna vara bara jag och inget Vi.
Det gör ont. Och jag har aldrig varit så ledsen.
och hans skratt
Han snodde min näsa imorse. Kiknade av skratt, och jag fick inte tillbaka den förrän jag pussat honom en miljard gånger.
inatt.
Han hade fått ytterligare en säng, så vi hade nu varsin. Efteråt upptäckte vi båda två att avståndet som bildades inte va till vår fördel, och vi kröp så nära varandra det bara gick. Hans hand letade sig över hela min kropp. Ner för mina axlar och slutade i min hand. Det kändes enda in i benet hur mycket känslor den där handen innehöll.
Och samtidigt som hans hand berättade för mig hur svårt det kommer bli att säga hejdå, rann tre små tårar längst min kind i mörkret. Tårar som saltvattenspärlor. Pärlor fyllda av sorg och insikt. Insikt om hur saknaden kommer att bli överväldigande stor.
En vecka kvar
Sedan i söndags har jag känt mig tom. Igårkväll smsade han och jag kände ingenting. Ikväll ska vi ses och det känns fint, men inte överväldigande. Jag tror det är bra. Hoppas nästan att det inte ändras.
jaha.
Det är mindre än två veckor kvar nu. 13 dagar. Blundar och njuter mest hela tiden. Tar in och försöker bevara stunderna i minnet. Havet. Gamla stan. Blomdoften. När vi inte kan sluta pussas. Hans röst i telefonen. Smaken av tzatziki på tungan. Anstränger mig för att komna ihåg samtidigt som jag borde glömma.
kan vi inte bara ha det så här för alltid?
snälla?
måndag
Jag och iben tog en taxi tillsammans till gamla stan inatt efter några timmar med öl och fina kollegor. Hon sov med Sam, vi umgicks alla fyra hela morgonen och jag och daan gick hand i hand in mot stan.
När vi lämnat grabbarna vid deras båt säger iben "Bella, man ser verkligen i hans ögon, hur han tittar på dig, hur mycket han tycker om dig".
Det visste jag redan. Hans ögon säger alltid mer än hans mun någonsin gjort. Men det blir så mycket svårare när alla andra också ser det.
Att det borde vara vi.
måndag i Grekland.
han ringde för han hade slut på sms-pengar i mobilen. sa att han precis bäddat rent och att han saknade mig i sin lilla säng i gamla stan.
jag skulle ut och vi bestämde att jag skulle höra av mig lite senare. visste varken tid eller plats.
en timme senare ringer han igen, säger att han kan vänta uppe, om det inte blir allt för sent.
på bigbrother igår var det nästan bara mina kollegor. och det var fruktansvärt kul! alla dansade och ölen flödade.
det blev ganska sent, men jag ringde ändå.
han svarar efter en halv signal och 10 minuter senare möter han mig i dörren, endast iklädd ett lakan och med sömn i ögonen.
och inte en enda gång tänkte jag på att Vi snart är slut.
september.
att det fortfarande finns gator jag inte gått och husfasader jag inte sett i den här stan är bland det bästa jag vet.
att gå långsamt långsamt från nya stan, genom hamnen i solen och in i gamla stans lummighet.
det är en del sorg över det också, att jag inte hinner gå alla gator och se alla husfasader innan jag måste lämna mitt hjärtas ö. men så länge jag andas in rhodos och ser solen gå ner över turkiet varje kväll, så vet jag att jag är lyckligast.
att jag sen får somna bredvid honom i den lilla lägenheten i gamla stan, gör bara livet ännu lite bättre.
and he brought milkshake
September, 1
Första september och helt säkert höst i Sverige. Jag ligger inne med feber och halsfluss från helvetet och är inne på min femtielfte film.
September är min favoritmånad här på Rhodos.
Mindre gäster. Mindre jobb. Svalare kvällar och biografen öppnar för hösten.
Ska bara bli frisk snart. Sen ska jag njuta.
Som lovat fast mitt i natten.
Jag lovade världens bästa Malin ett inlägg om dagen tills jag kommer hem. Så här kommer det första:
Klockan är 04.09 och jag kom precis hem från en dejt med världens sötaste grek. Han tog mig med på sin moped till gamla stan, och in i grek-kvarteren och visade mig ett Rhodos jag ännu inte sett. Sedan vandrade vi vidare mot en bra mojito på en annan grek-bar, och skrattade åt alla fulla dansandes människor.
Han pratade om att vi skulle gå ut tillsammans på tisdag, men insåg ganska snabbt att det var om ganska många dagar, så han ändrade sig snabbt till fredag.
Och inte en enda gång tänkte jag på något annat än hur lätt vi skrattade och hur varma greknätterna är.
torsdag.
Vilken himla dag.
Börjar med att huvudet fortfarande är inne på semester, och jag somnar inte förrän fem imorse. Går upp klockan sju och går till jobbet, som helt otippat gått och blivit högsäsong?
Lång siesta med hav och strand med kollegorna, födelsedagsshopping och sedan hämta holländaren på flygplatsen. Dagens höjdpunkt.
Därefter musikquiz som ingen har någon koll på hur det skulle gå till, men det gick la bra ändå. Och nu är jag här. Och holländaren ringde precis och livet är bra mycket bättre än vad som förväntades av det.
.
när han skriver att han saknar mig och att jag borde vara där. och det fantastiska är att det inte är som i vintras. jag behöver inte längta ihjäl mig i flera månader.
för han är bara hemma på semester och på fredag är han här och min igen.
och saknaden är plötsligt något som inte alls är jobbigt längre utan bara fantastiskt.
