isabellas

Ibland tror man att man bara kan glömma, att hjärnan bara kan sortera bort saker.
Men hjärtat, det glömmer aldrig.

Jag tror att det var kärlek jag kände

Men jag fann den vid världens ände

Jag föll för dig, kunde inte låta bli

Jag föll för dig, men det kunde aldrig bli vi

Du är där och jag är här

Det skiljer tusen mil

Du är där och jag är här

Och jag har ingen bil

Plötsligt är jag där. Där på äspetstranden i Åhus. En varm doft, en doft fylld av kärlek och hav. Det är doften av drivved jag känt. Jag ligger bredvid mamma i den varma sanden. Låter sandkornen sakta rinna ner mellan mina fingrar, och tar upp en ny hand full med sand. Terapi. Ute i vattnet står moster och morbror och stänker vatten på varandra. Konstigt ändå, men fint. Att vi i vår familj alltid haft en kärlek till havet. Äspetstranden, trettio meter till vänster när man kommer ner från den sandbelagda trappan, där är vårt ställe. Mormor, förr även morfar, och alla deras barn och barnbarn. En mötesplats varma sommardagar, för hela släkten.
Jag minns tydligt hur starkt morfar, precis som jag, älskade havet. Så fort barnbarnen lärt sig simma tog han med dem på en utflykt ut i havet. Det var nämligen så att det alltid fanns en sandbank ungefär femtio meter ut i havet. Konstigt nog fanns den där varje gång vi badade när jag var liten. Ibland längre ut än annars. Morfar älskade att simma, och det smittade av sig på oss barn. Vi simmade och simmade, och precis när vi trodde att vi inte orkade mer, och att vågorna skulle äta upp oss, just då sa morfar ”nu, nu kan ni sätta ner benen. Känn efter med tårna nu”. Vi gjorde det, trevande och försiktigt satte vi ner fötterna, och visst kände vi sanden, hur den formade sig runt våra tår. Vattnet räckte oss bara till midjan, och känslan av lycka, en viss stolthet infann sig. Vi klarade det, även denna gång.