isabellas

Nu, såhär två dagar senare liggandes i sin säng omsluten av musik, funderar hon på varför hon lät sig själv falla. Varför hon föll för något så högt, någon så ouppnåelig. Idag var det onsdag och hon hade bara lyckats få en liten skymt av honom sedan i måndags. Trots det kunde hon inte bli av med den där känslan av värme.
 

....

Dagarna och nätterna fyllde de med kärlek. Högläsning blandades med tedrickande ur prickiga koppar, och sömn blandades med små små kyssar på nyckelbenet.

Detta var lycka, bestämde de. Det var som att sväva en bit över marken i ett overkligt tillstånd, hela tiden med rädslan över att falla hängandes precis över en.

Jag är berörd, berörd av den kittlande, sprudlande åtsmitande fullkoligt underbara musik som genomströmmar min kropp.

Klockan i hjärtat. Hur självklart och obönhörlig var inte den klockan? Hur förvridet unik var inte dess mekanik? Skärvorna av allt som tänkts och känts så länge, skärvorna av självklarheterna. Urverket. Alla sinnen skärpta, inga utrymmen för vårdslöshet eller nycker. Hans och hennes stillsamt försiktiga generositet. I väntan på att någon skulle säga något. Säga något av betydelse.

Som om hon någonsin skulle ha kunnat göra det.

Det enda hon kunde säga var sådant som var utanför hennes kontroll men meningen att hon skulle säga.

Vad som än hände och vad som än sades så var det ju meningen.

Varken enklare eller svårare än så.

Per Hagmans "Vänner för livet"